USA Beach run championship 2014

Vem kom på den "smarta" idén att anmäla sig till en barfotatävling? Ehm...

Det lät som en rolig grej i sommar. Mina fötter tycker just nu att det var en av de sämsta idéerna på väldigt,väldigt länge.

Loppet startade kl 06:45,solen gick upp över Cocoa Beach och det blåste isvindar. Innan solen letade sig lite längre upp var mina fötter iskalla och avdomnade. 

Jag tänkte att det kanske var lila bra. Jag kunde nu inte känna om jag trampade på snäckor,brännmaneter eller någon av krabborna på stranden.

Vi skulle springa 5km, vända och samma väg tillbaka. Alla med och utan skor startade samtidigt. Innan start sjöng en kvinna med isröst The Star Spangeld Banner. Precis som på TV måste det sjungas nationalsång vid alla sport event.

Klara färdiga gå...

Jag satte på min för dagen nyskapde playlist och började springa. Efter ca 4km kunde jag känna att krampen kom smygande i båda vaderna. Jag bet ihop och vågade inte slå av på farten. Min Nike coach i örat sa att jag höll en relativt bra fart. När det var en kilometer kvar till målgång svor jag inombords över vad jag hade begett mig in på.

Tiden blev 47:25:00 vilket visade sig lite senare göra mig till vinnare i min klass för både de med och utan skor. 

Totalt blev jag nummer 11 av ca 300 tjejer. Väldigt överraskande. Det kanske är en fördel att träna löpning i snöstorm?

Sanden var hårdpackad och efter vändpunkten var tidvattnet borta och du hade stor plats att springa på.

Wiggo kom in som nummer 7 i sin klass, personligtbästa med 57 minuter.

Ett TV team fångade in mig i målområdet. Reporten tyckte det var kul att jag kom i från Norge. Jag klarade knappt att prata engelska, hade fullt upp med att andas ut. Jag berättade att det var första gången jag sprang på sand och att jag var mer hemmastad med att springa i/på snö.

Tyvärr har jag nu dragit på mig äckliga blodblåsor under fötterna. De gör väldigt ont och jag har svårt att gå. Hoppas verkligen att de slutar att pulsera å värka väldigt snart.

När klockan närmade sig lunch hoppade vi in i bilen och åkte till Daytona Beach.

Mål

Midnightsunmarathon G sport halvmaraton.

Ligger nu i sängen och kollar resultatlistorna. 

Jag kom i mål på 1:46:11 vilket gav mig plassering 269 av totalt 1139 deltagare. Av alla 505 kvinnor kom jag på 51.e plats och i min grupp 30-40 år på en förvånande 7.e plats!

Fantastisk bana och många hejarop. Norskarna kan det där med kobjällror och skapa stämning. Starten var lite trång som förväntat. Jag och Sofie höll i hop ett par kilometer. När det började spricka upp försökte jag bara gilla läget. Det var först efter ca 14 kilometer jag började känna mig lite tungare i stegen. Konstigt nog var min 10e km min snabbaste. När det var 3 kilometer kvar började jag bli sliten på riktigt men publiken bar mig i mål;)

När jag fick medaljen kändes benen lite darriga och när en dam kom och la en värmefilt över mig började jag nästan gråta. Gick lite tom de sista kilometrarna. Stannade inte en enda gång för att fylla på vatten eller energi. Repade mig dock hyfsat fort efteråt. Tyvärr blev jag nog lite för kall när jag väntade på de andra. Hoppas att jag slipper att bli förkyld på grund av det. 

Det mest chockerande var att efter ca 9-10 kilometer hör jag någon en röst som ropar Aaagneeetaaa.. Och där vi vände för att springa in mot staden igen ser jag Elin Karlsson. Vi backpackade tillsammans 2004 efter att ha träffats på Beitostölen. Och jag har inte träffat henne sedan då. Hon är nämligen inte på Facebook. ;) Jag fick ett par ord med henne i målområdet och vi bytte nummer. Hjälp vad glad jag blev.

Nu närmar sig klockan 03:30 och det ser ut som om det är mitt på dagen när jag ser ut genom fönstret. Bäst att försöka sova lite:)

Natta.....