Det lät som en rolig grej i sommar. Mina fötter tycker just nu att det var en av de sämsta idéerna på väldigt,väldigt länge.
Loppet startade kl 06:45,solen gick upp över Cocoa Beach och det blåste isvindar. Innan solen letade sig lite längre upp var mina fötter iskalla och avdomnade.
Jag tänkte att det kanske var lila bra. Jag kunde nu inte känna om jag trampade på snäckor,brännmaneter eller någon av krabborna på stranden.
Vi skulle springa 5km, vända och samma väg tillbaka. Alla med och utan skor startade samtidigt. Innan start sjöng en kvinna med isröst The Star Spangeld Banner. Precis som på TV måste det sjungas nationalsång vid alla sport event.
Klara färdiga gå...
Jag satte på min för dagen nyskapde playlist och började springa. Efter ca 4km kunde jag känna att krampen kom smygande i båda vaderna. Jag bet ihop och vågade inte slå av på farten. Min Nike coach i örat sa att jag höll en relativt bra fart. När det var en kilometer kvar till målgång svor jag inombords över vad jag hade begett mig in på.
Tiden blev 47:25:00 vilket visade sig lite senare göra mig till vinnare i min klass för både de med och utan skor.
Totalt blev jag nummer 11 av ca 300 tjejer. Väldigt överraskande. Det kanske är en fördel att träna löpning i snöstorm?
Sanden var hårdpackad och efter vändpunkten var tidvattnet borta och du hade stor plats att springa på.
Wiggo kom in som nummer 7 i sin klass, personligtbästa med 57 minuter.
Tyvärr har jag nu dragit på mig äckliga blodblåsor under fötterna. De gör väldigt ont och jag har svårt att gå. Hoppas verkligen att de slutar att pulsera å värka väldigt snart.
När klockan närmade sig lunch hoppade vi in i bilen och åkte till Daytona Beach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej skriv gärna några rader till mig.
Det är så trevligt att få en lite hälsning