En oförglömlig Jaktprovsdag
Natten före jaktprovet fick jag inte sova en enda timme.
Pappa var sjuk och hostade hela natten, och Wiggo hade tagit soffan för att
inte väcka mig – även han sjuk. Bellman och jag kämpade om platsen i
dubbelsängen, medan Bill sov fridfullt i sin hundkorg, ovetande om att det var
jaktprovsdag.
Klockan ringde 04:45, och det var bara att hoppa ur sängen,
koka kaffe och laga frukost. Bill sov fortfarande, men Bellman började pipa när
han förstod att vi skulle på jakt. Jag släppte ut Bellman i trädgården, och han
vägrade komma in igen. Han satt ute vid bilen i mörkret medan jag gjorde klart
det sista. Jag blev tvungen att springa efter Bellman i trädgården för att få
in honom i huset – han skulle ju inte med på jaktprovet idag. Det var Bill som
skulle med. Bellman, sur som en citron, skickade iskalla blickar på mig när jag
stängde ytterdörren.
Jag skulle möta domaren Vidar klockan 07:00 vid en bäck,
ungefär 1 timme och 10 minuters bilresa från Beitostølen, långt uppe i fjällen
nära Etnedal. Det var kolsvart och lite regn i luften. Jag var nervös för att
köra vilse på de smala grusvägarna, men med hjälp av GPS kom jag fram till
mötesplatsen.
Vidar kom efter ett par minuter, och nervositeten släppte
lite när jag träffade honom. Han var både lugn och förstående. Han förklarade
noggrant vart vi skulle och hur dagen skulle se ut. Men det var klart att det
var Bill som skulle visa vad han gick för.
Jag hade packat en tung ryggsäck, eftersom jag inte visste
hur länge vi skulle vara ute. Man är ute minst 6 timmar och max 8. Jag hade med
både kaffe, vatten och mat. Stolryggsäckar är inte gjorda för tjejryggar – de
är klumpiga och väldigt obekväma att bära.
Klockan 07:45 släppte vi Bill, och han fick upp spåret
08:05. Klockan 08:30 fick han haren på benen, och losen ekade genom skogen. Jag
såg haren i några sekunder innan Bill fick upp spåret. Jag blev helt varm i
kroppen – det är så spännande! Bills los har utvecklats så mycket sedan förra
året, och det är otroligt roligt att se. Han drev väldigt bra, men klockan
10:24 fick vi ett tapp på 54 minuter, vilket är inom regelboken. När han sedan
fick upp haren igen, drev han till full tid, alltså 120 minuter. Det var en
fantastisk känsla, då det betyder 1:a pris och att vi kan ställa upp i
elitklass.
Förra året fick han 1:a pris i öppen klass, men på snö.
Efter det kallade jag in Bill från över 950 meter. (Tack mamma för att du lärde
mig att busvissla när jag var liten). Bill kom, och vi kopplade för att släppa
på en annan plats. Han hade inte full los när jag kallade in honom, men nästan.
Jag var otroligt stolt.
Klockan 13:15 gick han på spår och fick upp spåret 14:17.
Han drev en stund, och jag kallade in honom igen på ca 350 meter. Vi kopplade
klockan 14:43.
Efter en lång dag med många trevliga naturupplevelser och
samtal med domaren, lärde jag mig mycket om allt från hundavel till Skareprett.
Vi hade fantastiska väderförhållanden hela dagen – lite duggregn, höstfärger,
stilla tjärn, och inga bärplockare, älgjägare eller vandrare som störde oss.
Jag förstår inte varför inte fler testar harjakt. Bara det
att se hunden jobba för dig och följa dig är som att vara ett lag som försöker
hitta var haren sitter. Det är spännande, vackert och underbart.
När vi gick till bilen var jag trött, och Bill var sliten
men glad. Jag vill gärna tacka domaren Vidar Hagen för att han förklarade mer
om hur man dömer, vad som förväntas och hur olika hundar beter sig i skogen.
Mycket lärdom att ta med sig vidare.
Bill blev föreslagen till 1:a pris,drevdjur hare,
med 120 minuter los och 199 egenskapspoäng. Det är väldigt höga poäng,
speciellt för oss som är nybörjare på jaktprov. Det är lite annorlunda att ha
med någon som ska döma hunden och de val du gör, än när man är ute på jakt
själv. Men det ska vara som en “vanlig” jaktdag, även om det inte riktigt blir
det.
Tack till domare Vidar Hagen för en lärorik och minnesvärd
dag.
