Vi följde skidspåret en bit över myren, där fick vi upp en hare och både Bill och Bellman losade för full hals. Inte så lätt att hålla i kopplet när de sätter i gång, men man vänjer sig.
När de tystnade hörde vi någon som ropade och det visade sig vara ägaren till den borttappade hunden.
Vi pratade lite med henne och sa att vi ville hjälpa till. Kanske Bill och Bellman kunde hjälpa till att spåra?
Klockan var nu runt 19:00.
Vi gick med skor och hon hade snöskor på sig, vi mötte upp hennes man som gick med fjällskidor.
De hade letat i över 6 timmar och var väldigt slitna. De hade en dotter som delat inlägget om hunden på Facebook. Det var där jag upptäckte det. De hade också blivit kontaktade av ett företag som hade en drönare med värmekamera. De beställde dem men det skulle ta tre timmar innan de var på plats för att börja söka.
Hunden hade rymt när den fick se en hare. Hade oranget täcke och en lång spårlina efter sig. Vi vsr nog ganska övertygade att den satt fast i skogen någonstans.
Vi skickade hem ägarna så de kunde äta och dricka lite. Under tiden fortsatte vi söket. Vi gick hem och bytte om till fjällskidor och dragselar på hundarna.
Vi gick tillbaka till området och körde kors och tvär i skogen mellan grenar och buskar. Båda hundarna tyckte det var toppen eftersom det är mycket harspår.
Vi hittade spår av lina i snön, små tassar och på några platser lite blodfläckar.
Plötsligt får både Bill och Bellman full los igen och drar oss över bokstavligen stock och sten.
Wiggo och Bill kryssar skidspåret och upp mot en skogsglänta där kommer lilla hunden springande mot dem. Väldigt glad och pigg hoppat (Aron) upp i famnen på Wiggo. Bill skäller och slår knut på sig skälv och Wiggo. Jag och Bellman kommer och bistår. Knyter upp trasslet med hundkoppel och ringer till ägarna. Vi skidar tillbaka, Wiggo med båda våra hundar och jag med den lille tassen i famnen. På parkeringen till Helsesportsenteret får vi förenat hund med ägare. Ska säga att de var glada. Den lille terrierna har nu varit ute själv i över 9 timmar. Men han var pigg och var i fin form.
Lyckligt slut den här gången. Bill och Bellman blev väll inte direkt bästa vännet med Aron, men man kan inte vara kompis med alla sägs det.
Jag tog ett snabbt kort på återföreningen, då var klockan 21:30 och det började bli mörkt.
I dag kom de hem till oss med rosor,vin och ett tackkort🥰
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej skriv gärna några rader till mig.
Det är så trevligt att få en lite hälsning